Min kurs i MBSR (Mindfulness Based Stressed Reduction) börjar närma sig slutet, och jag försöker så gott jag kan att införliva en ökad medvetenhet i nuet, vara närvarande, här och nu. Morgonen började med meditation. Att sitta i 45 minuter och ”göra ingenting”. Borde vara det enklaste man kan göra, men inte är det enkelt, inte alls. Att bara vara, med sig själv, sin andning, sitt jag, att försöka så gott det går inte fångas av dragningskraften i sina tankar. De som försöker få dig att färdas än hit, än dit. Men det känns verkligen som om man samlar ihop sig och att denna samling lever kvar resten av dagen. Att vara medvetet närvarande, inte bråka med sina tankar om det som varit, eller om det som ska komma gör att oro och stress minskar. Jag tycker också att man får en ökad känsla av tacksamhet och glädje för allt som är och onödiga irritationstankar minskar.
Efter stunden i ganska god stillhet, blev det en mycket kort promenad till brevlådan. Morgonens kyla stack till, kroppen gick i försvar, men öppnade sig när jag bestämde mig för att bara låta vara, vara närvarande, inte låta de automatiskt negativa tankarna om kyla, vinter, mörker dra iväg med mig. Jag stannade upp och njöt en stund, såg en stund skönheten som fanns där alldeles nära, till och med så nära att den gick att ta på, och till och med möjlig att ta med sig. Här och nu. Rosorna är föredömen. De blommar för fullt, och inte bara det, de knoppas, låtsandes som om det inte alls står någon vinter och väntar i farstun. Här och nu lever de, växer, knoppas.
Tidningen blev hämtad, och det blev en ny kort runda, med kameran i sällskap dessa minuter. Några meter bara, men upplevelsen så oändligt mycket större.
//Lisa
Visst hur svårt kan det vara? 🙂 Jag gav mindfulness ett seriöst försök för ett tag sedan, köpte en cd-kurs ihop med min fru och gav mig i kast med cd-skivorna. Men jag fick inte till det riktigt, höll mest på att somna när jag lyssnade på berättarrösten eller så ville tankarna vandra iväg åt olika håll, in hit och än dit och så var man tillbaka på ruta ett så jag gav upp till slut!
Men jag förstår principen (tror jag), för jag kan hitta detta tillståndet med full sinnesnärvaro i nuet under naturupplevelser eller när jag läser en bra bok. Tiden står liksom stilla och tankarna är fokuserade på det närvarande och man uppfylls av att vara i värderingsfri symbios med nuet och får acceptans för tillvarons och tankarnas flöde – det är väldigt befriande!
Trevligt att du har lyckats med din kurs, och jag gillar din liknelse med rosorna som knoppas lyckligt ovetandes om framtidsutsikterna!
Mvh, Jörgen
Beautiful compositions with a very attractive language. I love it.