Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Min kurs i MBSR (Mindfulness Based Stressed Reduction) börjar närma sig slutet, och jag försöker så gott jag kan att införliva en ökad medvetenhet i nuet, vara närvarande, här och nu. Morgonen började med meditation. Att sitta i 45 minuter och ”göra ingenting”. Borde vara det enklaste man kan göra, men inte är det enkelt, inte alls. Att bara vara, med sig själv, sin andning, sitt jag, att försöka så gott det går inte fångas av dragningskraften i sina tankar. De som försöker få dig att färdas än hit, än dit. Men det känns verkligen som om man samlar ihop sig och att denna samling lever kvar resten av dagen. Att vara medvetet närvarande, inte bråka med sina tankar om det som varit, eller om det som ska komma gör att oro och stress minskar. Jag tycker också att man får en ökad känsla av tacksamhet och glädje för allt som är och onödiga irritationstankar minskar.

Efter stunden i ganska god stillhet, blev det en mycket kort promenad till brevlådan. Morgonens kyla stack till, kroppen gick i försvar, men öppnade sig när jag bestämde mig för att bara låta vara, vara närvarande, inte låta de automatiskt negativa tankarna om kyla, vinter, mörker dra iväg med mig. Jag stannade upp och njöt en stund, såg en stund skönheten som fanns där alldeles nära, till och med så nära att den gick att ta på, och till och med möjlig att ta med sig. Här och nu. Rosorna är föredömen. De blommar för fullt, och inte bara det, de knoppas, låtsandes som om det inte alls står någon vinter och väntar i farstun. Här och nu lever de, växer, knoppas.

Tidningen blev hämtad, och det blev en ny kort runda, med kameran i sällskap dessa minuter. Några meter bara, men upplevelsen så oändligt mycket större.

//Lisa

Annonser

En studie i rött

Små detaljer i rött, egentligen knappt synbara för ögat, men i bilden blir de som ett utropstecken.

//Lisa

Sommaren tonar bort

Så fort det gick. Jag hann inte ens märka när sommaren försvann. Men tänk vad vi människor är fantastiska. Vi kan med vår tanke, vårt medvetande förflytta oss tillbaka i tiden, i rummet. Vi kan själva bestämma oss för att för en liten stund befinna oss någonstans där vi just då vill vara. Ibland är dock minnesbilderna svåra att få tag i och de känns lite bleka,  diffusa  och drömlika i konturen, precis som mina Dianabilder från i somras.  Våra tankar drar ofta iväg med oss utan att vi tänker på det, men vi kan också ta kommandot, styra dem dit vi vill, när vi vill. Vilka oändliga resor vi kan göra!

Bilderna är från Kalvön och Stora Kornö. Platser som finns bevarade som varma minnen i mitt minne och mitt hjärta.

Diptyk

Första höststormen är här och med den ett  stänk av vemod.

/Lisa

Diana + Vänddia

Nu har jag äntligen skannat in några bilder från första diafilmen i Dianan. Den är framkallad som vänddia för att få fram lite sköna färgeffekter.Jag tog bara några bilder hemmavid för att testa. Dianan är en riktigt rolig leksak, befriande i all sin enkelhet och avsaknad av perfektion.

Pyttebron i Ängelholm:

Badbryggan:

Stranden:

Lusthuset vid Hembygdsparken/Rönne Å:

Ängelholms station:

Torget:

//Lisa

Utgrävning

Så här ser det ut utanför mitt arbetsrum. Stora grävskopor svänger sina svarta armar fram och tillbaka.

Och den som gräver finner ibland något oväntat:

Den stora grävskopan fick ersättas med små spadar och borstar när man fann gamla gravar från 1500-talet.

Spännande! http://hd.se/angelholm/2010/08/18/nya-fynd-i-utgravningen/

/Lisa

Sommarminne

Sommaren börjar andas i allt långsammare takt och vemodet kommer allt närmre, om än så länge med tveksamma steg. Minnen av ljus, värme, sommardofter, vågskvalp och vindsus finns lagrade, och förhoppningsvis kan man hitta dem under mörka vinterdagar när ljuset känns mycket avlägset. Att då återvända till sommarens bilder gör det lättare. Bilden gör att minnesvindlingarna snabbare hittar rätt. Min bild här visar för mig ett koncentrat av sommarkänsla. En svensk sommarnatt, den blå skymningen som dröjer sig kvar nästan oändligt länge. Havet rör sig sakta och sjunger mjukt när det möter land. En liten båt gungar på de små krusningarna och dansar graciöst inför mina ögon och min kamera. Den långa slutartiden gör att båten ser ut att sväva.

Denna bild blir för mig en sentens av sommarkänsla, en bild att återvända till under vintermörkret en bild som påminner mig om att dessa dagar och nätter faktiskt finns och som hjälper mig att stå ut när vintern håller mig i sitt gastkramande grepp. Fungerar bilden bara för mig, eftersom jag faktiskt var där och just då upplevde allt i en helhet? Eller kan den aktivera även någon annans känsla, upplevelse och minnen? Kan den kanske också starta drömmar och längtan hos någon?

//Lisa