Min kurs i MBSR (Mindfulness Based Stressed Reduction) börjar närma sig slutet, och jag försöker så gott jag kan att införliva en ökad medvetenhet i nuet, vara närvarande, här och nu. Morgonen började med meditation. Att sitta i 45 minuter och ”göra ingenting”. Borde vara det enklaste man kan göra, men inte är det enkelt, inte alls. Att bara vara, med sig själv, sin andning, sitt jag, att försöka så gott det går inte fångas av dragningskraften i sina tankar. De som försöker få dig att färdas än hit, än dit. Men det känns verkligen som om man samlar ihop sig och att denna samling lever kvar resten av dagen. Att vara medvetet närvarande, inte bråka med sina tankar om det som varit, eller om det som ska komma gör att oro och stress minskar. Jag tycker också att man får en ökad känsla av tacksamhet och glädje för allt som är och onödiga irritationstankar minskar.
Efter stunden i ganska god stillhet, blev det en mycket kort promenad till brevlådan. Morgonens kyla stack till, kroppen gick i försvar, men öppnade sig när jag bestämde mig för att bara låta vara, vara närvarande, inte låta de automatiskt negativa tankarna om kyla, vinter, mörker dra iväg med mig. Jag stannade upp och njöt en stund, såg en stund skönheten som fanns där alldeles nära, till och med så nära att den gick att ta på, och till och med möjlig att ta med sig. Här och nu. Rosorna är föredömen. De blommar för fullt, och inte bara det, de knoppas, låtsandes som om det inte alls står någon vinter och väntar i farstun. Här och nu lever de, växer, knoppas.
Tidningen blev hämtad, och det blev en ny kort runda, med kameran i sällskap dessa minuter. Några meter bara, men upplevelsen så oändligt mycket större.
//Lisa
Memento Vivere 